Tänk efter: när var sista gången du som vårdlärare tränade ett scenario tillsammans med läkarstudenter? Farmaceuter? Eller ens med undersköterskeelever från ett annat program?
Svaret är för de flesta: aldrig.
Och ändå är det precis så vården fungerar. Sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, farmaceuter och en rad andra professioner arbetar tillsammans dagligen. Beslut fattas i team. Misstag uppstår ofta inte för att någon kan för lite, utan för att teamet inte kommunicerar. Varför simulerar vi då nästan alltid i silos?
Det danska exemplet — in situ gör skillnad
Krarup och kollegor (2026) genomförde vid Odense Universitetshospital en studie som jämförde in situ-simulering – alltså simulering på den faktiska arbetsplatsen, med riktiga team – med traditionell simuleringscentrerad träning. Studien, publicerad i Advances in Simulation, visade att in situ-simulering skapade högre psykologisk trovärdighet, bättre överföring av lärande till klinisk praktik och – kanske viktigast – att autentiska roller gjorde deltagarna mer engagerade.
Det spelar roll om sjuksköterskan i scenariot faktiskt är en sjuksköterska, och om läkaren är en läkare. När deltagarna fick spela sina verkliga yrkesroller – inte en påhittad roll i ett generiskt scenario – ökade både inlärning och samarbete.
Detta är särskilt intressant för svensk kontext. Odense ligger närmare Malmö än vad Malmö ligger från Stockholm. Den danska sjukvårdsstrukturen liknar vår. Om danskarna kan – varför kan inte vi?
Vad den bredare forskningen visar
Jiang och kollegor (2024) genomförde en scoping review publicerad i Medical Education Online över interprofessionella utbildningsinterventioner för att förbättra patientsäkerhet. Översikten visade att IPE-interventioner konsekvent förbättrar kommunikation, rollförståelse och teamfunktion – men att effekterna avtar om träningen inte upprepas.
Med andra ord: en enstaka IPE-dag är som en enstaka vaccination. Den ger ett visst skydd, men utan booster doser försvinner effekten.
VR — genväg eller omväg?
Bauer och kollegor (2026) testade i en tysk experimentell studie om interprofessionell VR-träning kunde förbättra sårvårdssamarbete mellan läkar-, sjuksköterske- och farmaceutstudenter. Resultaten, publicerade i JMIR Medical Education, visade att VR fungerade – men att studenterna saknade den taktila återkoppling som verklig sårvård kräver.
VR är med andra ord ett utmärkt verktyg för att träna kommunikation och beslutsfattande i team. Men det ersätter inte händerna.
Från forskning till klassrum
Vad betyder detta för vårdläraren som vill få IPE att hända?
Börja litet. Du behöver inte ett helt nytt kursupplägg. Kontakta en kollega på ett annat program och föreslå ett gemensamt scenario. En förmiddag räcker.
Använd autentiska team. Låt deltagarna spela sig själva. När en sjuksköterskestudent simulerar som sjuksköterska – och inte som en påhittad roll – blir lärandet djupare. Det är Krarups viktigaste fynd.
Upprepa. En IPE-dag är bättre än ingen. Men återkommande IPE är bättre än en.
Interprofessionell simulering är inte svårare än vanlig simulering. Det är bara ovanligare. Och det är ett problem vi kan göra något åt.